Krutis är inte till salu

Krutis är inte till Salu

Krönika av Åsa Scharin

En av de fina sakerna med IFK's alla framgångar är att man kan tvinga precis vem som helst att prata handboll. När jag träffar Sveriges – och en av världens – absolut bästa hockeyspelare genom tiderna, Nicklas "Lidas" Lidström, är ett samtal om IFK Kristianstad därför helgjutet och fullkomligt naturligt.

Det härliga med killar som Nicklas är att de håller sig coola i alla situationer så han blir inte alls chockad när jag omedelbart började fråga ut honom om Krutis. Jag är däremot lite "starstruck" och kan plötsligt inte komma på vad man kallar en sådan som Krutis, så Nicklas hjälper vänligt till: – Du kanske menar att han är IFK's maskot?

Ja, i alla fall.

Krutis har Lidas inte hört talas om tidigare men att IFK har en fantastisk hemmapublik har han absolut koll på. Jag förklarar att vissa stora, internationella handbollslag har kommit till Kristianstad och spelat bort sig totalt delvis på grund av mötet med den massiva väggen av nummer åtta. Har Nicklas själv upplevt något liknande under sin hockeykarriär i NHL?

– När du säger det så verkar handbollen i Kristianstad faktiskt påminna lite om NHL även om jag bara har sett era matcher på TV, säger Lidas eftertänksamt. Och visst är publiken extremt viktig! Vi (läs: Detroit Red Wings) har definitivt vunnit matcher på hemmaplan mycket tack vare ett skönt publikstöd. Likadant fungerar det så klart omvänt – möter man ett lag som har en superladdad hemmapublik så blir det jobbigt. Jättejobbigt, faktiskt. Det har absolut hänt att man har "gått ner sig" på grund av det. Jag ser på Nicklas att minnet gör ont.

Men tillbaka till Krutis – man får nämligen aldrig glömma Krutis! Speciellt inte efter att Lars Møller Madsen hävdade att sjuttio procent av orsaken till IFK's alla segrar beror på honom. Krutis alltså. Tror Nicklas att det skulle kunna vara så? Hur var hans egen relation till Detroits maskot (det är ju så det heter…). – Mjaaaa, alltså, de har ju ingen maskot, säger Nicklas stillsamt. Men det hänger en bläckfisk i taket och så slänger folk in en massa gummibläckfiskar på isen innan matchen börjar.

Jag höjer föraktfullt på ögonbrynet – en bläckfisk? Milt förklarar jag att Krutis slår bläckfisken med hästlängder. Dessutom kan Krutis dansa. Nu snurrar det i huvudet på Lidas och han frågar stillsamt om jag tror att Krutis skulle kunna tänka sig att flytta till Detroit. Eftersom Krutis aldrig kommer att bli till salu kontrar jag snabbt med att fråga om han skulle vara intresserad av att komma hit och kolla på en hemmamatch? Självklart med hela paketet – räkmacka, rosévin, första halvlek, Stjärnrestaurang, mingel, andra halvlek och sedan ut på stan.

– Absolut! Jag älskar rosévin, förklarar Lidas entusiastiskt, det har jag alltid gjort. Puh, det gick ju ganska lätt att finta bort honom och jag gör en notering om att skicka en inbjudan vid lämpligt tillfälle. Sedan lämnar jag över Nicklas Lidström till hans väntande fan club, som står med pennan i högsta hugg för en autograf. Och vem hittar vi där om inte vår alldeles egna Leo Larsson, som också vill bli fotograferad tillsammans med en av Sveriges främsta idrottsmän genom tiderna. Det är ju inget snack om att Lidas faktiskt förtjänar ett par gratis glas rosévin i Arenan.

/ Åsa Scharin. Handbollskännare och sportfanatiker